Metod och teori

Här beskrivs studiens metod, och de teoretiska utgångspunkter som kommer att ligga till grund för tolkningen av resultaten. För vidare läsning hänvisas till avhandlingen Interaktion och kunskapsutceckling. En studie av frivillig musikundervisning.

Metod

Undersökningen kommer att genomföras som en s.k. tvärsnittsstudie av ett tiotal lektioner i musikkurserna på gymnasiets estetiska program, samt ett tiotal instrumental- och metodik-/didaktiklektioner vid lärarutbildningen i musik.

Varje grupp lärare och elever kommer att filmas med samma deltagare vid endast ett tillfälle. På så sätt blir det en stor spridning i materialet på olika sammansättningar av lärare, elever och lektionssituationer. Lärare och elever väljer själva ett lektionstillfälle när de vill bli inspelade. I samband med inspelningen får de möjlighet att se filmen och först därefter bestämmer de om de vill vara med i studien.

Lektioner videoinspelas vid tio gymnasieskolor som erbjuder estetiskt program med musikinriktning, samt vid två musikhögskolor och en lärarhögskola med lärarutbildning i musik. Ett slumpmässigt urval av de inspelade lektionerna vid respektive skolform, motsvarande ca tolv timmar film, kommer att transkriberas. Genom att spela in ett större antal filmer än dem som sedan kommer att användas skyddas lärares, studenters och elevers identiteter. Ingen av deltagarna kommer att veta om just deras lektion är med i studien. De utvalda filmerna kommer att transkriberas i sin helhet för att få en transparent studie, som gör det möjligt för läsaren att följa forskningsprocessen.

I studien görs även en textanalys av de läromedel som används under lektionerna, bl.a. för att placera in lektionerna i undervisningens institutionella konventioner och ramar. Lektioner och läromedel analyseras och diskuteras i relation till bl.a. läroplaner, kursplaner och tidigare forskning.

Studiens tre delar och nivåer

Det första nivån är beskrivande och kartlägger vad som händer i filmerna. Forskarna beskriver i text hur lärare och elever musicerar, talar, och rör sig i rummet. Denna transkription görs i form av ett manuskript där man kan följa alla yttranden och andra händelser. Därefter görs en beskrivning i löpande text av händelserna på filmen. Vissa delar av manuskriptet kommer att bevaras som exempel i texten, så att man direkt kan följa vad lärare och elever gjorde.

Nästa nivå är analytisk och utgår från frågan på vilket sätt musik, språk och gestik används i kommunikationen. Handlingarna kodas utifrån analysbegreppen musikbruk, repertoar och spelsätt, språkbruk, tematik, interaktion och uppmärksamhetsfokus. Om du vill läsa mer om dessa begrepp kan du klicka här. Kodningarna läggs in i manuskriptet och katalogiseras med hjälp av ett databasprogram. På så sätt blir det möjligt att jämföra, räkna och leta samband i kodningarna. Ett exempel kan vara att man vill se hur vanligt ett visst språk- eller musikbruk är, och i vilka situationer det förekommer. Med utgångspunkt i kodningarna kan man sedan leta efter mönster i materialet. Ett exempel kan vara hur lärare och elever använder språket i undervisningssituationen, eller om det är vanligt att ge instruktioner samtidigt som man spelar på instrumentet. Med utgångspunkt i tidigare forskning om kunskapsutveckling kommer forskarna att analysera relationerna mellan ovan beskrivna aspekter i interaktionen och elevers möjligheter till kunskapsutveckling.

På den tredje nivån diskuteras och tolkas resultaten från beskrivning och analys. Hur kan resultaten förstås, och varför gör lärare och elever som de gör? Längre fram står det mer om de centrala begrepp och teorier som kommer att ligga till grund för tolkningen. Dessa begrepp har också påverkat valet av undersökningsmetoden.

Studiens anspråk och förklaringsvärde

Studien syftar till att på systematisk grund skapa nya kunskaper om hur interaktionen i undervisningssituationer påverkar elevers möjligheter att utveckla kunskaper. Syftet är alltså inte att ge en statistiskt giltig beskrivning av hur musikundervisning gestaltar sig generellt. En sådan studie skulle för övrigt vara mycket svår att genomföra metodiskt, eftersom den skulle kräva oerhört stora datamängder. Ett alternativ är att man väljer att endast studera några få aspekter i musikundervisning. Detta forskningsprojekts syfte är alltså ett annat.

I studien fokuseras intresset helt på lektionssituationerna, på de observerbara handlingarna i de filmade sekvenserna. Lektionssituationer är unika, dvs. knutna till de människor som handlar i just denna situation, samtidigt som de är generella. Därför är det möjligt att känna igen sig i och lära sig något av samspelet mellan lärare och elever, även om man själv inte deltog under just den studerade lektionen.

Utgångspunkten i undersökningen är således, att det finns strukturer i mänsklig interaktion som är gemensamma. Våra tidigare erfarenheter formar vad som är möjligt att säga och göra i en situation. Ytterligare en utgångspunkt är att människor alltid påverkar varandra i interaktionen. De formar situationen tillsammans och ger den ramar och mening. Kommunikationen under lektionen påverkar därmed även vad som är möjligt att lära sig i just denna situation. Ett exempel kan vara att läraren använder begrepp som eleven inte ännu lärt sig, vilket får till följd att denne går miste om viktig information i en instruktion. Eleven kan i sin tur påverka situationen i sitt gensvar som ger läraren ny information.

Mot bakgrund av detta synsätt, kommer studien att fokusera på relationen och kommunikationen mellan lärare och elev och inte på antingen lärar- eller elevroller. Människor har dock olika förutsättningar och resurser att forma situationen efter sina behov och förväntningar - de har skilda maktresurser. Man brukar säga att interaktionen är asymmetrisk. Sådana asymmetrier är särskilt tydliga i lärarelevrelationer, där lärare - på gott och ont - ofta har helt andra möjligheter att forma situationen än dem elever besitter. Studien kommer mot bakgrund av detta att fokusera på hur maktfördelningen under lektionssituationerna påverkar elevers möjligheter att lära.

Genom att i detalj transkribera och analysera interaktion mellan lärare och elever i musikundervisning, kommer kommunikativa mönster att kunna identifieras och beskrivas. Därefter kommer de att relateras till det historiska sammanhang där de vuxit fram och fått sin legitimitet, d.v.s. blivit giltiga. Musikundervisning har månghundraåriga traditioner som förts vidare mellan lärare och elever. Dessa mönster har blivit en konvention, som avgränsar traditionen musikundervisning från andra former av undervisning och från musicerande och musikaliskt lärande i andra sammanhang. Historien är närvarande även i nuet och avgränsar på olika sätt handlingsutrymmet, ofta utan att man tänker på det.

Projektet syftar till att öka kunskapen om hur sådana historiskt formade mönster i interaktionen mellan lärare och elever påverkar deras möjligheter att utveckla kunskaper. För lärare och elever i det dagliga livet i skolan kan kommunikationen under lektionerna förefalla som självklar, naturlig och invändningsfri. Det är då svårt att föreställa sig att det i en mikrostudie framträder mönster i kommunikationen, som man inte själv kan uppfatta medan man står mitt uppe i skeendet, och som man saknar begrepp för att kunna urskilja och reflektera över. Mikrostudier med videon som redskap är på så sätt avslöjande. Det är dock inte individerna som kommer att avslöjas, utan de kollektiva handlingsmönster som formats genom historien, och som därmed öppnas för förändring av dagens musikpedagoger och elever.

Traditionella handlingsmönster kan visa sig vara mindre effektiva idag än under den tid då de utvecklades. Idag finns genom forskning större kunskaper om lärorprocesser och om villkoren kring lärande i olika sammanhang. Handlingsmönstren på filmerna kommer därför att diskuteras i relation till forskning om läroprocesser och optimala läromiljöer.

Sammanfattning

Studiens perspektiv fokuserar på deltagarnas gemensamma agerande som delar av traditioner som formats genom historien. På så sätt ses lektionshandlingarna som delar av de gemensamma tanke- och handlingsmönster som avgränsar vad som betecknas som instrumentalundervisning. Snarare än musikverk och enskilda individer, studeras alltså hur lärare och elever interagerar med varandra, och hur de förhåller sig till instrumentalundervisningens långa traditioner och konventioner.

Detta skapar sammantaget nya kunskaper och en utvecklingspotential. Det ger lärare och elever begrepp och förklaringsmodeller som kan användas för att reflektera över, och utveckla mötet i undervisningssituationer.

Centrala begrepp - vetenskapligt perspektiv

Vad är ett vetenskapligt perspektiv?

De empiriska data forskare samlar in kan beskrivas, analyseras och tolkas på många olika sätt. I just denna studie består data av informationstäta videofilmer. Att endast försöka beskriva skeendena på filmerna så noga som möjligt räcker inte, när syftet är att öka förståelsen för vad som sker. Det vore dessutom en omöjlig uppgift att försöka beskriva allt som händer på en film i en skriven text. En sådan text skulle dessutom bli mycket svår, tråkig och meningslös att läsa.

För att kunna göra ett systematiskt och logiskt sammanhängande urval av vad man ser, och för att kunna urskilja mönster i händelserna behövs väldefinierade begrepp för olika företeelser. Dessa begrepp hämtas från tidigare forskning och bildar tillsammans ett perspektiv på undersökningens data. De centrala begrepp forskare använder är avgörande för vad som kommer i fokus, och för hur man väljer att se på olika skeenden, när man studerar exempelvis videodata från lektioner.

Vetenskapliga texter och teorier är aldrig avbildningar av verkligheten i skala 1:1. Snarare kan sådana texter jämföras med kartor. I likhet med olika kartor - t.ex. topografiska kartor och ekonomiska kartor - kan man med utgångspunkt i skilda vetenskapliga perspektiv studera samma data och få fram olika kartbilder. De topografiska och ekonomiska kartorna över Europa symboliserar samma geografiska område, men med hjälp av olika perspektiv och kartsymboler. Symbolerna motsvaras i ett vetenskapligt perspektiv av de centrala begrepp man använder. Olika kartor eller vetenskapliga perspektiv har skilda förklaringsvärden och svarar på olika frågor. Den ena kartan eller teorin kan dock inte sägas vara mer sann än den andra, förutsatt att de har skapats på ett tillförlitligt sätt. Skilda perspektiv kompletterar därmed varandra.

Det perspektiv på interaktion och kunskapsutveckling som beskrevs tidigare i texten, kommer i följande avsnitt att fördjupas med referenser till tidigare forskning. De begrepp och teorier som kommer att diskuteras är musik, kritisk diskursanalys, institution, samt interaktion. Texten avslutas med en diskussion om studiens relevans och med en referenslista.

Begreppet musik

Studiens fokus ligger på hur musik används i undervisningssituationer. Musik betraktas här som mänskliga handlingar, som klingande handlingsmönster som människor skapar och förhåller sig till i samspel med varandra. I fokus för vår analys står hur människor interagerar med varandra i och med musiken, samt hur de förhåller sig till instrumentalundervisningens långa traditioner, dess konventioner och regler. Musikupplevelser och musikanvändning betraktas här som flerdimensionella processer. En analytisk ram har avgränsats i tre dimensioner. I en individuell upplevelsedimension, ligger musikaliska upplevelser av olika slag delvis oåtkomliga i människors kroppsliga och emotionella erfarenheter. Inga upplevelser, vare sig det gäller musikaliska eller andra, kan helt beskrivas i språk. De individuella upplevelserna står alltid i relation till en social handlingsdimension, där varje människas erfarenheter får värden och laddas med mening i den sociala och historiska kontext som denne är en del av. I människors sätt att interagera i och med musik tar olika sociala roller gestalt och maktrelationer skapas, återskapas och omskapas. Hur musik uppfattas och värderas är därmed knutet till social och kulturell bakgrund, och till hur människor vill framstå inför varandra.

Utöver dessa två dimensioner avgränsas en språklig dimension. Musik begreppsliggörs, kategoriseras och får olika värden och funktioner i en övergripande samhällelig kontext. De sätt på vilka vi talar om musik avspeglar inte uttömmande alla möjliga sätt att uttrycka sig om musik. I vår forskning ser vi på språket om musik, i samband med musicerande och i musikundervisning, som en del av en större social ordning. Värderingar, uppfattningar och maktrelationer i samhället kodifieras i språket. Denna diskursiva dimension kan studeras på skilda sociala nivåer, exempelvis i kommunikation mellan två individer, i vetenskapliga texter eller på en samhällelig nivå, där musik och musikundervisning söker upprätthålla sina gränser och sin legitimitet i relation till andra institutioner.

Kritisk diskursanalys och institution

Det samhällsvetenskapliga begreppet institution (Fleck 1997/1935, Berger & Luckmann 1991/1966, Douglas 1986, 1996), kommer att användas på en övergripande s.k. metanivå för att förstå såväl formellt inrättade organisationer, som mer informella system av konventioner.

Institutionerna tar gestalt i återkommande handlingsmönster och reglerar samtidigt vad som anses vara lämpliga handlingar eller sätt att använda språk. Genom system av belöningar och sanktioner kontrolleras institutionens gränser, mål och innehåll. Inom svagt formaliserade institutioner förblir konventionernas gränser ofta osynliga tills någon bryter mot dem - icke uttalade regler avgränsar vad som anses vara lämpligt att säga och göra. De konventioner, normer och regler som utgör en institution kan vara mer eller mindre verbalt formulerade (Giddens 1984).

En institution utmärks således av en till större eller mindre del gemensam förståelsehorisont, där deltagarna utvecklar ett gemensamt tankekollektiv, ett gemensamt perspektiv eller synsätt på handlingarna (Fleck 1997/1935). Genom institutionens historia utvecklas begrepp och en språklig praktik, en diskurs, som blir styrande för vad som är möjligt att säga och göra inom institutionens gränser. I musikundervisning är det enligt tidigare studier (Rostvall & West 2001) ovanligt att det finns begrepp som definierar de pedagogiska handlingarna. Däremot finns en rik begreppsapparat som definierar olika aspekter av musiken och musicerandet.

Med en funktionalistisk förklaringsmodell kan institutioner och tankekollektiv förstås som informationsfilter (Douglas 1986, Berger & Luckman 1991/1966). Med hjälp av institutionaliserade handlings- och tankemönster, minimeras behovet av att i varje stund ta ställning till det stora informationsflöde som våra sinnen förser oss med. Genom institutionaliserade handlingsmönster och tankestilar vet individen vad denne kan förvänta sig i olika situationer. Ny information jämförs mot de förväntningar som är institutionellt givna. Hur historiska förhållanden påverkar våra tankar om olika förhållanden och fenomen är grundläggande i användningen av det samhällsvetenskapliga institutionsbegreppet. Berger och Luckmann betonar betydelsen av att förstå institutioner som produkter av sin historia, och att varje social situation som pågår över tid bär förutsättningen att utvecklas till en institution:

Institutions further imply historicity and control. [ …] Institutions always have a history, of which they are the products. I t is impossible to understand an institu tion adequately without anunderstanding of the historical processin which it was produced (Berger & Luckmann 1991/1966, sid. 72).

Resultaten i studien om institutionen instrumentalundervisning, kommer mot bakgrund av detta att sättas i relation till musikundervisningens historiska framväxt.

Bilden som framträder genom beskrivning och analys diskuteras kritiskt, och materialet tolkas ur ett övergripande institutions- och samhällsperspektiv. Tolkningen av de situationer som studeras stannar således inte på en individnivå. Deltagarna i studien ses som representanter för, och medskapare av, en historiskt framvuxen institution. Den kollektiva institutionsnivån ses som grundläggande för deltagarnas sätt att uppfatta, benämna, tänka om, och handla i de situationer som studeras. Institutionen kommer till uttryck i värdesystem, i rutiniserade handlings- och tankemönster som på olika sätt utgör en ram för lärares och elevers handlingsmöjligheter. Fairclough definierar begreppen diskurs och diskursanalys så här: "My view is that 'discourse' is use of language seen as a form of social practice, and discourse analysis is analysis of how texts work within sociocultural practice" (Fairclough 1995, sid. 7). Det innebär att en diskurs kan studeras på en mikronivå, som t.ex. vad som sker i ett klassrum, men att denna situation är bärare av värden i ett större samhälleligt sammanhang. Den kritiska diskursanalysen (CDA) bildas enligt Fairclough genom att överlagra tre analyser:

CDA is consolidated here as a 'three-dimensional' framework where the aim is to map three separate forms of analysis onto one another: analysis of (spoken or written) language texts, analysis of discourse practice (processes of textproduction, distribution and consumption) and analysis of discursive events as instances of sociocultural practice. (Fairclough 1995, sid. 2.)

Varje transkriptionsprocess förutsätter ett antal val, eftersom de skeenden som får sin representation i den skrivna texten inte är en avbildning eller upprepning av händelserna i skala ett till ett (Green, Franquiz & Dixon 1997, sid. 172ff). Representationen kan istället betraktas som en fokusering på vissa aspekter i händelseförloppet som tydliggörs genom valet av vetenskapligt perspektiv. Detta kan jämföras med andra sätt att symboliskt representera handlingar som t.ex. notskriften.

Interaktion

Interaktion definieras som ömsesidigt samspel, där deltagarna agerar i varandras närhet. Interaktionsprocesser uppstår när flera individer eller grupper handlar i varandras åsyn och/eller åhörande. Interaktion behöver inte innebära verbal kommunikation, eller att man agerar med eller mot varandra, utan kan också ske genom att man agerar bredvid varandra. Interaktionen sker parallellt i flera uttrycksmodaliteter, där språket och den handling som står i fokus bara är en av kommunikationskanalerna för information (Kress m.fl. 2001). Goffman (1981) menar att det inte är tillräckligt att endast analysera språket då det ofta är ett komplement till andra typer av handlingar och kommunikation i andra modaliteter. Goffmans begrepp blir redskap i tolkningen av interaktionen mellan lärare och elever. Här följer en beskrivning av de mest centrala begreppen.

Framträdande, fasad och rutin

Goffmans perspektiv på interaktionen i vardagslivet i The Presentation of Self in Everyday Life (1959/1990), är dramaturgiskt. Goffman fokuserar på hur individer som agerar i team i sitt samspel med andra team försöker att framställa sig själva på något visst sätt. Därigenom styrs det intryck andra får av honom eller henne så att det ska tjäna individens eller teamets syften. Som exempel ger Goffman återkommande skildringar av interaktionsmönster i restaurang- och hotellbranschen, sjukvårdsinrättningar, affärer och skolor. Denna intrycksstyrning behöver inte vara ett medvetet uttryckt syfte hos den som framträder. Varje interaktionstillfälle ses som en form av framträdande. Handlingar blir rutiniserade framträdanden som sker i olika setting, dvs. tid, plats och omständigheter där framträdandet äger rum, vilket i sin tur blir styrande för framträdandet.

Med front, eller i svensk översättning fasad, avser Goffman den del av individens framträdande under interagerandet som är mer statiskt och återkommande till sin karaktär. Syftet med det är att genom tecken definiera situationen för dem som är åskådare och deltagare till situationen. Här vill vi anknyta till inramningen av de lektioner vi studerar. Dessa utspelar sig i en miljö som läraren är väl förtrogen med, medan varje enskild elev är en mer eller mindre tillfällig besökare. En sådan fasad ger läraren ett övertag i situationen, medan eleven får ett underläge.

Behovet av att snabbt definiera situationer och ta ställning till dem man interagerar med, kan enligt Goffman delvis förstås historiskt mot bakgrund av samhällsutvecklingen i framförallt den västerländska kulturen. Men han ger också exempel från andra kulturer såväl som från historien. Industrialiseringen och inflyttningen till städer, större arbetsdelning och globaliseringen gör att människor inte längre känner varandra och varandras sociala bakgrund på samma direkta sätt som tidigare.

Goffman skrev sin bok under 1950-talet, men de exempel han ger är ändå giltiga i 2000-talet. Idag möts vi av allt fler nya situationer som behöver definieras, där deltagarna saknar tidigare personliga relationer. Den sociala ordningen baserad på tydliga klasser har förändrats mot mer diffusa hierarkier, men där social positionering inte blivit mindre viktig, och som kanske tar sig andra uttryck än tidigare. Allt fler situationer behöver förhandlas och definieras, nya sociala hierarkier tar form. Undervisningssekvenserna i forskningsstudien är exempel på sådana situationer, där läraren kan ses som en av samhället och institutionen legitimerad expert. I interaktion med eleverna återskapas institutionens föreställningar om lärar- respektive elevroller.

Team

Goffmans undersökningsfokus ligger på hur människor i form av team i sina dagliga göranden och låtanden spelar upp och gestaltar sociala strukturer i sin interaktion. Hans analys utgår således inte från individen som minsta analysenhet, utan från de grupper där individer tillsammans framträder för att utföra en uppgift. Goffman menar även att människor i ensamhet agerar som om de hade en publik. I samspel med varandra formar individer definitionen av situationen, varandras roller och handlingar - en lärare är ingen lärare utan elever, och vice versa. I samma team kan ingå individer med olika roller och skild social status, t.ex. lärare och skolledare. Det är i den dagliga interaktion som samhällsordningen, enligt Goffman, förhandlas och får sin legitimitet genom att människor väljer sitt sätt att agera utifrån hur man definierar situationer och roller. Goffman har varken ett renodlat konflikt- eller konsensusperspektiv. Han ser istället varje interaktion som en förhandling under ett sorts vapenstillestånd, där parterna gemensamt upprätthåller en social ordning - inte för att man nödvändigtvis är ense om sakernas tillstånd, utan för att undvika kaos eller öppen konflikt. Hans perspektiv är inte statiskt, en förändring av roller är möjlig, och genom olika strategier har de som interagerar möjlighet att påverka skeendena i olika riktningar.

Regioner och regionbeteende

Goffman delar in olika typer av interaktion utifrån den fysiska plats där de äger rum i huvudsak två regioner. En främre region motsvarar scenen, och en bakre som är logen och kulisserna - en indelning som i sin tur leder till skilda regionbeteenden. I den främre regionen sker vårt (dramatiska) framträdande. I den bakre kan vi dra oss undan framträdandets krav på upprätthållande av regler och normer som, ofta underförstått, styr bl.a. hur vi talar, klär oss och rör oss i rummet. I den bakre regionen behöver läraren inte längre vara artigt uppmärksam, utan kan koppla av från de normer som styr hans eller hennes yrkesmässiga framträdande.

Under framträdandet i den främre regionen behöver sådana aspekter som kan misskreditera teamet och framträdandet döljas. Det kan dels handla om hur man behandlar publiken man framträder inför, dels om hur man uppför sig när man är synlig för publiken, även när uppmärksamheten inte är direkt riktad mot denna. Teamet behöver agera så att publiken ska få intrycket av att de agerande handlar kompetent och målinriktat. Alla tecken som skulle kunna motsäga detta budskap till publiken behöver tryckas undan.

I den bakre regionen kan dessa dolda aspekter eller hemligheter komma till öppet uttryck. Hemligheter är sådan information som behöver döljas för publiken eller för andra team, därför att den skulle kunna få negativa följder för intrycket av framträdandet. Hemlig information skapar även en känsla av tillhörighet respektive utanförskap i ett team och hjälper teamets medlemmar att känna sig initierade.

Goffman ser inte de roller och normer han beskriver som för evigt givna. Kollektiva representationer av roller, fasader och situationer förändras på olika sätt, bl.a. av den sociala rörligheten. Goffman ger också ett stort antal exempel på strategier och rollgestalter som används för att påverka utan att öppet förändra definitionen av olika situationer. Som han ser det är interaktionen till stor del byggd på intryck och projicering av tidigare erfarenheter av liknande situationer, snarare än på välgrundade kunskaper om varandra. Det är, menar Goffman, inte möjligt att tillräckligt snabbt skaffa sig all nödvändig information om dem vi möter och interagerar med. Därför är intrycksstyrning och kollektiva representationer utifrån mer eller mindre stereotypa definitioner av situationer, roller och fasader, en nödvändig del av all interaktion.

Vilka kunskaper förväntas studien ge?

Det övergripande perspektivet på kunskap och kunskapsutveckling i studien är samhällsvetenskapligt. Det innebär att kunskap och handling betraktas som ett resultat av mångdimensionella sociala processer (Selander 1998, Säljö 2000). I studien fokuseras således intresset på vilka typer av kunskap som konstrueras i interaktionen mellan lärare och elever, samt hur olika former av kunskap kan ses som uttryck för de tankekollektiv eller institutioner där kunskapen växer fram och ges legitimitet.

Referenser